Det pappersfria samhället pratades det om på 1980-talet då datorerna på allvar började se dagens ljus.
Ett roligt exempel på utvecklingen inom det området är mediet som Finansministern valt för sin budget. Från pärmar till cd-skiva, för att nu endast bara ett USB-minne. Vanliga USB-minnen lagrar idag två till åtta gigabyte utan konstigheter. För att sätta ett USB-minne med åtta gigabytes lagringsutrymme i relation till den gamla tidens pärmar motsvarar USB-minnet ungefär femhundra tusen sidor med kompakt skriven datatext i ett vanligt ordbehandlingsprogram. Det motsvarar tusen pärmar.
När det kommer till Svea rikes årsbudget så känns det som att den görs bäst i pärmform. Även om den givetvis väldigt länge har haft en digital upplaga så känns ett USB-minne lite för flyktigt för att vinna samma förtroende som en full pärm på femhundra sidor. Det finns även ett större symbolvärde i att bära pärm än USB-minne. Det känns mer administrativt korrekt inte minst för personer som är lite äldre.
Behovet av att få tankestöd, någon som tänker åt en, har funnits länge. Det som tidigast kan liknas vid våra moderna räknemaskiner är Blaise Pascals exemplar från 1642. Tekniken stod sedan länge relativt stilla men vid första och andra världskriget började datorliknande maskiner tjäna som krypteringsverktyg.
Under årtiondena fyrtio-, femtio- och sextiotalet var datorerna så pass stora att de krävdes rum stora som skolsalar för att maskindelarna skulle få plats samt klara av att kylas. En dator krävde vid den här tiden ett helt kontrollrum för att manövreras. Intelligensen kan liknas vid vår tids enklaste miniräknare.
Att sedan se nittiotalets persondatorer numera återgivna ett strå vassare i en mobiltelefon känns hisnande. Men teknik eller inte så skulle jag gärna se finansministern gå sin budgetpromenad med en pärm snarare än ett USB-minne.
